Var det ett riktigt spöke?
En tid jobbade jag på ett småbåtsvarv som inte var så litet. Jag reste mellan Stockholm och Åland, alltså övernattade jag på varvet i ett dammigt och dragigt kontor med endast en kupévärmare som enda element.
Det var vinter och kallt, stormar avlöste varandra med snö, snö och mera snö. Jag jobbade mellan måndag och fredag, reste hem på fredag natt via Kapellskär för att duscha, byta kläder och äta lite bättre mat än den kalla färdigköpta jag värmde på varvet.
Varvet hade varit en blomstrande tillgång för den gamla ägaren, Oskar Flodin, som byggde hajbåtar efter egen design och tillverkade egna utombordare förutom dom vanliga sysslorna som ett båtvarv är till för. Oskar hade flera anställda och alla hade att göra, varvet gick för fullt.
På vårarna kom seglare som hade seglat på grund och fått hål i fören, då man optimistiskt kryssade för nära land.
Det slog aldrig fel, sliparna var upptagna av havererade segelbåtar i början av sommarsäsongen.
Oskar avled och varvet övertogs av två ortsbor som hade hur mycket arbete som helst men de anställde ingen utan arbetade själva och det gick bra en tid.
Tyvärr kom det inte in så mycket pengar i firman men det berodde på de nya ägarna som inte skrev upp namn och adresser till de som anlitade deras tjänster, utan dom skrev bara in båtnamnen i liggaren för arbetena.
När sedan räkningarna skulle skickas till antingen Sverige, Finland eller Åland, då hade dom bara båtnamn som Linden, Rosmarie eller liknande och det var inte lätt att kräva pengar på dom premisserna. Det blev konkurs och min bror skulle ta över. Han kom en bit på väg med att hitta båtägare som hade skulder till varvet, men inte till alla.
En stormig natt då takplåtarna smällde och slog på taket och vinden tjöt så där kusligt som det gör ibland, hörde jag skrmmel och smällar från verkstaden som låg strax utanför kontoret där jag sov. Det är nog verktygen som ramlar ner på golvet, tänkte jag och sov vidare i det dammiga kontoret med kupévärmaren.
Nästa morgon plockade jag upp borrmaskiner, hammare och motorsågen plus några andra stora tunga verktyg som hade hängt på stadiga krokar och inte skulle ramla av sig själv.
Kan det vara Oskar, tänkte jag, som är förbannad över hur varvet hade skötts...
Natten därpå, det blåste inte längre utan natten var tyst förutom kupévärmaren som surrade, blev det ett sjuhelsikes liv i verkstaden igen, med smällar och skrammel. Lite skakig öppnade jag dörren till verkstaden och ropade in i mörkret: " Är det du Oskar? Var inte arg på mej jag brukade ju hjälpa dej med att bogsera in segelbåtar och brorsan försöker ju få varvet på fötter igen. Så skräm inte oss är du snäll..."
Efter det satt alla verktyg på plats, hur mycket det än stormade. Jag tror Oskar blev lugn av mitt skrikande...
